Snälla hjälp mig
Ligger och funderar över en sjutusans massa saker. Mestadels onödiga saker. Men vissa saker får min mage att skruva sig, och jag får fjärilar i magen. Tänker mycket på min ansökan som Aupair i USA. Jag blev antagen på Cultural Care (programmet) i alla fall. Vilket ju var positivt. Så nu väntar jag på att jag ska bli matchad med någon familj i USA. Herregud. Och så slutar det med att dom kommer att höra av sig på telefon. Shiet, nervöst.
Ska berätta en så kallad "hemlis" nu också för er som inte vet. Nere på Kreta så funderade jag mycket kring faktumet att åka till USA ett helt år osv. Och jag kom fram till att jag inte vill åka. Hela veckan var jag helt säker på att jag inte vill åka. Jag sa till och med det till Mikaela att jag vill nog inte åka, jag har nog bestämt mig. Men fyfan vad saker och tankar är periodvis. Hela denna veckan har jag vart helt hundra på att jag vill åka. Jag vill verkligen åka. Fattar ni hur grymt det är? Visst, jag kommer jobba en del och så, men fan, bo i USA ett helt år. Träffa massa nya vänner och människor. Kanske träffar någon kille där borta, vem vet? Ja, sånt här funderar jag på.
Och på något sätt känns det som att jag kommer ångra mig om jag inte åker. Jag tror faktiskt, helt seriöst nu, att jag kommer att åka. 1 år i USA. Shit. Vet inte vad jag ska säga nu? Det känns bra. Men nervöst.
Åh. Ni anar inte hur svårt detta är för mig. Hur kluven jag är. Men ja, just nu lutar det fanimej åt att åka. Jag vill nog åka innerst inne. Även om jag inte vill inse det riktigt. Vill vara hemma där jag är trygg och jag har mina vanor. Men fan, är det egentligen det jag vill? Vad kommer jag att säga och tänka när Amanda har åkt iväg? Mm, precis. Jag kommer ångra mig. Jag bara ska åka. Så är det nog. Det är nog menat så.
Kramar till er jag tycker om, er som jag verkligen älskar på riktigt. And I'll tell you, ni är inte många.
Julia
Ska berätta en så kallad "hemlis" nu också för er som inte vet. Nere på Kreta så funderade jag mycket kring faktumet att åka till USA ett helt år osv. Och jag kom fram till att jag inte vill åka. Hela veckan var jag helt säker på att jag inte vill åka. Jag sa till och med det till Mikaela att jag vill nog inte åka, jag har nog bestämt mig. Men fyfan vad saker och tankar är periodvis. Hela denna veckan har jag vart helt hundra på att jag vill åka. Jag vill verkligen åka. Fattar ni hur grymt det är? Visst, jag kommer jobba en del och så, men fan, bo i USA ett helt år. Träffa massa nya vänner och människor. Kanske träffar någon kille där borta, vem vet? Ja, sånt här funderar jag på.
Och på något sätt känns det som att jag kommer ångra mig om jag inte åker. Jag tror faktiskt, helt seriöst nu, att jag kommer att åka. 1 år i USA. Shit. Vet inte vad jag ska säga nu? Det känns bra. Men nervöst.
Åh. Ni anar inte hur svårt detta är för mig. Hur kluven jag är. Men ja, just nu lutar det fanimej åt att åka. Jag vill nog åka innerst inne. Även om jag inte vill inse det riktigt. Vill vara hemma där jag är trygg och jag har mina vanor. Men fan, är det egentligen det jag vill? Vad kommer jag att säga och tänka när Amanda har åkt iväg? Mm, precis. Jag kommer ångra mig. Jag bara ska åka. Så är det nog. Det är nog menat så.
Kramar till er jag tycker om, er som jag verkligen älskar på riktigt. And I'll tell you, ni är inte många.
Julia
Kommentarer
Trackback
