juliaerika

ligger och ser på finalen i u21-em. tyskland-england it is. dock trögt att inte sverige spelar. ligger också och har dåligt samvete för att jag skickade lite taskigt sms till mickan, men saken var att jag faktiskt blev riktigt ledsen idag. och brukar inte ta åt mig så jättelätt längre faktiskt, men nu så ah, det känns inte bra..

är faktiskt inte mycket som känns bra längre. jobbet känns inte längre bra. kroppen och utseendet känns piss som vanligt nu för tiden. körkortet känns åt helvete långt borta. pengarna känns också långt borta. har inte heller något ledigt eller någon "semester" och det känns skitjobbigt. vännerna känns också långt borta, jag bara sitter här helt själv hemma, typ varje dag. allt känns långt borta och avlägset. mitt liv består bara av massa stress, mestadels av det iallafall. hur jag ska hinna allt som behöver göras. och hur jag ska planera mitt liv och mina dagar, för det går inte att ta dagen som den kommer. 

tänker ofta att "bara jag får körkort så ska mitt liv ordna sig" men jag vet inte ens om det hjälper? mitt liv är en enda stor röra och antar att jag själv har skapat det så. eller så tänker jag "bara jag köper de där plaggen eller de där skorna så kommer jag må bättre" men det hjälper fan aldrig det heller. blir inte ens glad för shopping längre.

mamma sa det häromdagen "julia, du är aldrig lycklig, du har tappat vad som gör dig lycklig" "du vet inte längre vad lycka är". och ska jag vara helt ärlig så vet jag nog faktiskt inte det. man kan ju aldrig vara helt lycklig, men åtminstone kan man väl känna lite att "det här eller det här är lycka för mig". men vad fan är lycka för mig? jag vet inte ens senaste gången jag kände att "det här är lycka, det här mår jag bra av". fan vad jag är dum i huvudet.

jag läser denna texten nu igen som jag nyss skrivit och inser att jag behöver nog gå hos någon. typ psykolog eller vad som helst? mamma har förslagit det flera gånger, med tanke på att jag ofta är så deppig. typ jämt deprimerad. och jämt så klagar jag över mitt liv, klagar över andras liv, klagar över allt. aldrig nöjd är jag heller. är egentligen så jävla bortskämd och ändå är jag aldrig nöjd. kan aldrig glädjas och njuta av situationer som man ska göra.

morfar kallar mig för hans favoritflicka och det känns bra. det känns bra att ibland vara någons nummer 1 och veta att vad man än gör så älskar någon en. ibland behöver man höra det. jag behöver höra det. jag är sån ju, jag behöver och kräver uppmärksamhet. har alltid velat ha det. kanske därför jag helst spenderar min tid hos och med mormor&morfar. där får jag uppmärksamhet och dom visar alltid att dom bryr sig. samtidigt som det blir lättare för mig att säga och visa att jag älskar dom och värderar dem som det högsta värdet i världen. eller inget kan värdera dom egentligen, men om det fanns något så skulle det vara värt mest i hela jävla världen.



ni som lyckats ta er igenom denna texten om mitt förjävliga liv, grattis!

kram & puss
julia, en fullständig idiot